Efter en osedvanlligt tidig morgon med träning, frukost och en skön start på lite nya projekt bar det av till Trollhättan för att hämta mina hjul till cykeln som nu är i hel och bara min, äntligen. Ja det är förstärkta ekrar. På eftermiddagen började en tanke att formas i mitt huvud, jag skall träna mera, jag skall springa ut till träningen. Bra tänkt. Det är 4 grader varmt och ösregen. I sann militäranda "allt som inte dödar härdar" gav jag mig iväg. Karaktärsdanande. Det kändes syrerikt, lätt och härligt i ungefär 123 steg. Skam den som ger sig. 40 min senare, jag ser ut som en dränkt katt, med en blöja som väger typ 250 kg och min löpning är således allt annat än lätt, positiv och bra. Jag har lust att "snubbla till" o hamna under en bil, då är det ju över liksom, men just då hände det. Min iPod och Jocke Berg räddade mig. Slumpen ville annat och drog i gång Socker. Det kändes som om himlen sprack upp, min nyss helt döda vadmuskelatur blev en geopards. De resterande 20 min löpning gick hur lätt som helst. Jag hade lätt vunnit de afrikanska mästerskapen på 3000m hinder.